Sveriges Dolda Maktspel
I detta avsnitt undersöker vi statens dubbla monopol på våld och ansvar, och hur den svenska rättsstatens formella och faktiska maktdelning ibland kolliderar. Vi tar också en närmare titt på domstolsväsendets kultur och den tystnad som präglar systemets informella maktutövning.
Chapter 1
Statens dubbla monopol
Thomas
Vi säger ju ofta att staten har våldsmonopol, eller hur? Att det är bara staten som får använda legitimt våld, och hela rättsstaten vilar på det. Men, alltså, här i Sverige… det är inte hela sanningen. För det finns ju faktiskt ett andra monopol också, som det inte pratas om högt. Jag menar, staten har ju vad vissa kallar för orättsmonopolet—att den kan undandra sig ansvar när rättigheter inte prövas eller när det faktiskt blir fel. Det där är minst lika starkt som själva våldsgrejen.
Simon
Ja, exakt. Och det är lite av en paradox, för man tänker ju att lagarna—att de finns där och garanterar rättvisa. Egentligen är det mer så att vi har massor med lagar men saknar mekanismer som faktiskt tvingar fram ansvar när saker går fel. Jag läste Hans-Gunnar Axberger nyligen, du vet, i Access… Han pekar på att det svenska systemet är väldigt mycket en produkt av informella strukturer. Politiker och domare byter plats sådär casual, och det ses liksom som en del av arvet snarare än ett problem.
Thomas
Men Simon, du hade ju själv nån erfarenhet från Uppsala, va? Hur var det egentligen när du stötte på svensk myndighetskultur för första gången?
Simon
Jo! När jag kom till Uppsala så—det var första gången jag såg den här, vad ska man kalla det, nästan osynliga makten. Det var aldrig uttalat vems beslut det egentligen var, eller vem som bar ansvar. Väldigt mycket såhär ”vi gör såhär för att vi alltid gjort såhär", och om man frågade efter formell prövning så blev det liksom… ett konstigt avstånd. Det var en sorts tyst ordning som ingen vågade röra.
Thomas
Och det där är ju precis det Axberger säger också. Att gränsen mellan politik och juridik är diffus här, i verkligheten mer än vad folk tror. Domaren blir ett slags nav, men systemet saknar egentliga verktyg att hålla någon ansvarig när det verkligen gäller. Så liksom, våldsmonopolet känner alla till, men orättsmonopolet smyger under ytan.
Chapter 2
Avsaknaden av maktdelning
Simon
Och när vi snackar maktdelning, då—jag tror många svenskar tänker att vi har det lika tydligt som i typ Tyskland eller Frankrike. Men, om man kollar egentligen, är det mest normhierarki på pappret. Praktiskt går det ofta att liksom bara låta bli att pröva ansvarsfrågan, så slipper alla obekväma följder.
Thomas
Det där kommer ju från 1809 års kompromiss, eller hur? Konstitutionsutskottet sa väl nåt om att olika delar av staten ska respektera varandra, men att de inte ska blockera varandra med fasta spärrar. Så, ömsesidig respekt i stället för tydliga gränser, typ.
Simon
Ja, exakt. Det låter vackert, men… det bygger på en förväntan att alla ska hålla sig i skinnet. Problemet är när någon faktiskt inte gör det. Då finns ju inget som tar vid – ingen spärr, inget system som automatisk griper in om någon bryter mot rättigheter eller glömmer att pröva ett argument.
Thomas
Precis! Jag var faktiskt med om ett mål här i en lokal domstol i Stockholm där jag försökte driva ett rättighetsargument fullt ut. Domaren tittade på mig och sa liksom, ”så brukar vi inte göra”, och sen landade allt i tradition istället för egentlig prövning. Alltså det blev aldrig någon riktig dom på de grunderna, utan mer… ja men, vi gör såhär för vi alltid gjort såhär. Det är så konstigt, för rättigheter testas sällan på riktigt.
Simon
Och det där bidrar ju till att kontrollmekanismerna inte aktiveras. Tanken var att tilliten skulle bära systemet. Men när det inte funkar längre… ja, då blir det istället en kultur där ingen egentligen hålls ansvarig.
Chapter 3
Rättsväsendets kultur och tystnad
Thomas
Det här är kanske tydligast just i rättsväsendet. Socialiseringen börjar tidigt. Jag har pratat med flera advokater om det, och det är verkligen nåt med kollegiala lojaliteter. Man lär sig ganska snabbt hur man passar in – att inte gå mot strömmen, att tona ner systemkritik. Det blir som en osynlig norm att aldrig riktigt utmana.
Simon
Håller med till 100%. Det går ju nästan aldrig att nå fram med externa påtryckningar heller. JO och JK har inget tvingande. Europadomstolen kan dela ut kritik och skadestånd, men ingen domare blir direkt ansvarig personligen, någonsin. Jag tror inte en enda domare i Sverige har fällts för underlåten rättighetsprövning. Så det finns ingen riktig kontroll från utsidan.
Thomas
Det där är ju rätt oroväckande. Och när man tittar på andra länder som Polen eller Ungern, eller Israel förresten—Sverige är ofta jättehårt i sin kritik där, om att domstolar inte är tillräckligt självständiga från politiken, eller att formella spärrar saknas. Men… vi har ju knappt de spärrarna sjäva. Systemet bygger ju här på konformitet, tradition och tillit, och det blir liksom en cirkel där ingen utmanar grundproblemet.
Simon
Vi såg ju ett exempel nyligen—en svensk advokat som undvek att ta upp tunga systemkritiska krav, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet eller motstånd från domstolen. Det är otroligt tydligt att man vet var gränsen går, även om den aldrig är riktigt formulerad. Alltså, domaren, advokaten—alla liksom flyter med och bekräftar att systemet inte ska utmanas för hårt.
Thomas
Och det är därför hela rättvisan ibland bara blir en sorts… berättelse, snarare än verklighet. Rättsstaten är stilistisk, men när det kommer till verklig maktdelning och ansvar är det ofta tystnad som råder i slutänden. Men ja, det känns som att vi bara skrapat på ytan idag. Eller hur?
Simon
Vi har verkligen bara börjat nysta. Det finns så mycket mer att säga om det här. Men det får bli till nästa gång, helt enkelt. Tack för idag, Thomas!
Thomas
Tack själv Simon—kul snack, även om det är ganska tunga grejer ibland. Vi hörs snart igen!